Fyra veckor senare

Efter lite misstänksamhet hemifrån tänkte vi börja detta inlägg med ett litet bevis på att vi faktiskt pluggar här nere:

Bevis.

Hej!

Idag har vi varit borta i fyra veckor. Fyra veckor!!! Tiden rullar på som en toalettrulle, som Malins mamma brukar säga (tiden går snabbare när man närmar sig slutet för den som inte fattade den lätta).

Veckan började svettigt. Mitt i morgon-instagrammandet hände det som inte fick hända. Elen dog. Borta! Flödet gick inte att uppdatera, lamporna gick inte att tända, frysen började läcka och det värsta av allt- internet försvann. Igen. Hade man vart hemma hade man ju tänkt att "Aja det kommer la tillbaka snart". Kan man tänka så i Afrika? Svaret på den frågan är Nej (för den som inte fattade den lätta heller). Så mellan 8-16 flydde vi lägenheten i jakt på wifi och föda. Väl tillbaka igen uppstod en väldig spänning när lampknappen skulle testas. Med ett darrande finger la vi tillsammans ett lätt tryck på knappen. Lyckan fullständigt bröt ut när lampan lös. Om vi inte hörde fel så kunde man ana hur grannarna gjorde vågen i lägenheten intill.

Veckan fortsatte svettigt. Vi har tagit våra förslappade kroppar och googlat fram ett Crossfit gym som inte låg allt för långt bort (man vill ju inte göra av med för mycket kalorier). Väckarklockan kom efter en nära-döden-med-trippla-hjärtinfarkter-och-en-liten-liten-stroke upplevelse efter att ha bestigit Table Mountain i 35 graders värme. Tänk er att gå upp för en hög stol, i en bastu, i två timmar. Den känslan. Sagt och gjort, vi har nu gått tre introduktionspass på klubben och får nu börja köra med dom riktiga biffarna. Kul! Eller.

Idag har vi dessutom shoppat. På Pick and Pay. Eller ja, det ligger en liten klädbutik precis utanför. Där fann vi dessa fantastiska byxor som vi nu ska använda tillsammans varje dag i resterande fem veckor. På bilden syns även våra obligatoriska flygplanstofflor som snart sjungt på sin sista refräng. Vad som först var heltäckande tofflor har snart blivit sandaler. Om en vecka - flipflop.   

Kära blogg,

idag var dagen då ryggsäcken blev lättare och ångesten släppte. Idag var dagen då vi fick ihop våra intervjuer (hurra!)! För två dagar sedan gick vi runt och tänkte att "Ja, detta skiter sig nog trots allt", efter något som känts som tusentals telefonsamtal och mail som inte leder någonstans tappar man hoppet lite grann, ja så är det. Men en sak har vi lärt oss här nere. TIA - This is Africa. Regel nummer ett: Du mailar inte om du vill ha svar. Regel nummer två: Använd inte telefonen till att ringa. Vill du någon något, då åker du dit. Üpersvensken inom dig kanske skriker att "NEJ vad OTREVLIGT att dyka upp utan att ha bokat tid tre veckor innan", men TIA, det du är van vid hemma är många gånger motsatsen till vad som är rätt här. Sagt och gjort, igår gjorde vi ett andra besök på en HIV/AIDS klinik som i förra veckan givit oss förhoppningar att nu äntligen kan vår studie bli verklighet. Idag sitter vi med fler intervjuer än vad vi vågat hoppas på.

Vi vill berätta om Mrs W, vår fantastiska kvinna och räddare i nöden. Hon är chef över kliniken och har varit den som gjort intervjuandet möjligt. Tänk dig läraren du hade i mellanstadiet som du var livrädd för, men enbart för att du visste att hon var rättvis mot den som förtjänade det och fick dig att inse att du gjort fel bara genom att titta på dig. Det är Mrs W. Det är med skräckblandad förtjusning som du älskar henne, men är livrädd på samma gång. Känslan när hon med rynkad och bekymrad panna läser upp dina intervjufrågor högt och ljudligt i personalmatsalen får dig att vilja sjunka genom jorden och tacka för kaffet.. Den stora vändningen kom dock efter att hon blivit intervjuad av oss fått våran "Tack för att du ställde upp"-present; ett systerur (modell väldigt rosa), ett bröstficke-pennfack (även den modell väldigt rosa) och en 100 grams marabou-kaka. Nu spirade kärleken. Det ena ledde till det andra, och vi är nu bjudna på hennes dotters bröllop den 13/12.

Svaren vi fick på intervjuerna var väldigt spännande att ta del av. Det är svårt att förstå att det dom berättar är hur verkligheten ser ut. Att testa sig mot HIV är här frivilligt, det finns ingen som kan tvinga dig, vilket såklart leder till att man jobbar på ett speciellt sätt som, igen, är annorlunda mot vad man är van vid hemma. Dock så var det fint att se mängder av broschyrer och gratis kondomer (även kvinnliga!! -hur ser ens en sådan ut?) Bifogar bild för den nyfikne.
Viktigt att komma ihåg är att antalet HIV smittade har sjunkit mycket under se senaste åren och enligt de erfarna sjuksköterskorna vi pratat med idag är det genom information, kunskap och ännu mer information som vi kan övervinna smittspridningen. Så, vårt budskap till er ikväll är: Kondomen är din kompis! Tänk på det nästa gång du slirar runt klockan kvart i fem utanför Park Lane och hoppas på att få till det.

Glad fredag..

.. på er alla!

Och här har ni ballen!

Nyopererad fot som idag fick stegmarkera.

Det simpla boendet

Så här bor vi!

För den intresserade kommer här lite bilder från vår lägenhet. 

Madrass-info
Jennifers: Som att sova i en grop. Dvs mycket välanvänd madrass..
Malins: Hård.

Allt vi äger och har 

Vardagsrum

Köket. Notera benutrymmet till barstolarna. 

Vi älskar vår lilla lägenhet! Balkongen visar vi en annan dag då en regnig dag inte gör den rättvisa.

Annars då? Igår opererade Malin Jennifers fot efter mycket obehaglig flis. Operationen gick bra, flis nu ektomerad. Foten mår post operativt bra efter omständigheterna, svarar bra på grundsmärtlindring. KAD dragen. Uppskattad blodförlust: 0,2 ml. Vitalparametrar u.a.

Fottraumat var troligtvis relaterat till att vi blev medbjudna på ett träningspass igår tillsammans med chefen från föreningen vi har kontakt med här nere och en vän till honom. Lokalen var en nedlagd cirkusarena vilket var sjukt häftigt!  Det bjöds på en blandning av capoeria, yoga, trampolin och utomhushinderbana (tänk Gladiatorerna!!). Det var så roligt och träningsformen var väldigt annorlunda från saker vi tidigare gjort, extra roligt då han utformat mycket av det själv!

Puss från oss så länge!

Den händelserika helgen

Här kommer en liten lagomkul uppdate. Vi lever! Dessvärre gör ännu inte vårt wifi i lägenheten det. Detta börjar bli lite frustrerande för oss då vi är beroende av internet i många lägen. Enligt våran roommate Monday ska det aktiveras på nytt den 1 november. Tick tack.. Spontana som vi är bestämde vi oss för att fly från vårt internetlösa hem när det lutade sig mot helg. Vi bokade en tre dagars Garden route tour, som på fredag morgon (tillsammans med sju amerikaner, en oseriös guide och en olaglig chaufför) startade med en sex timmars färd i en van uppåt i landet. Därefter väntade en fullspäckad helg, som bilderna själva får stå för.

Malin passade på att ta en ridlektion.

Besökte otroligt vackra grottor, med inte lika vackra fladdermöss.

Vi hoppade BUNGY JUMP! Det var det sjukaste vi gjort.

Man fick svindel redan på vägen ut.

Härifrån. Bara att luta sig framåt...

På vår fönsterruta. Öppna aldrig fönstret!

Traditionell mat, pap med chakalaka, himmelriket!

Mot rastafari folket!

Man vet att man är i Afrika när Zazu flyger förbi.

En oförglömlig helg helt enkelt.

Och intervjuerna? Jo vi jobbar på det. Efter besöket på sjukhuset förra veckan, då vi blev hänvisade vidare flertalet gånger, fick vi tillslut tag i ett nummer till en HIV/AIDS klinik. Hur guldvärt! I går gjorde Malin ett första kontaktförsök dit, vilket ledde till ytterligare 79 samtal. Alla man ringer har ett väldigt fint bemötande och det känns som att de verkligen vill hjälpa till, men gång på gång blir man bara skickade vidare. Ända tills vi fick ett nummer, det 79:e då, till Aisa. Hon lät jättevänlig, tog vårt uppdrag på ytterst allvar och skulle prata med någon viktig person för att sedan återkomma under eftermiddagen. Äntligen napp kände vi! Men, besvikelsen kom ikapp när hon aldrig ringde tillbaka. Idag gjorde vi ett nytt försök att ringa upp Aisa. Hon svarade glatt ”Oh hello Málin” och sa att personen hon sökte igår inte hade varit där men att hon absolut inte hade glömt av oss, hon skulle kontakta oss imorgon istället! Så nu hoppas vi jättemycket på att vi hamnat rätt och att hon ringer med goda besked imorgon. Håll tummarna! 

Sjukhusbesök

Idag besökte vi sjukhuset som vi bor grannar med, Groote Schuur Hospital, som uttalas långt ifrån hur det stavas. Vi letade oss fram till huvudentrén och fick där ställa oss i kö fram till en vakt som ville ha förklaring på vad vi skulle göra, vi fick sedan skriva ner våra namn och telefonnummer på en lista, fick en stämpel (klistermärke?) på handen och blev insläppta genom portarna med kommentaren "ta trappan upp, sedan till höger, följ G 47". Så blev det inte. Vi gick vilse redan i trappan, men med bemötandet från sjukhuspersonalen här kan ingenting gå snett! En snäll kvinna frågade tre meter senare "are you girls lost?" och hjälpte oss hitta rätt person att prata med. Skönt! Väl inne på sjukhuset råkade vi passera det berömda museet om världens första hjärttransplantation som faktiskt genomfördes här, så vi passade på att gå en två timmars guidad tur tillsammans med ett gäng pensionärer. Kul! 

För övrigt så la vårt internet/wifi i lägenheten ner igår, crap! Så just nu använder vi internet från vårt afrikanska simkort. Låter lite konstigt, men man laddar internet på sitt simkort, stoppar simkortet i en liten adapter (fått av snäll roommate) som man sedan sätter in i datorn och vips så är man tillbaka i omvärlden. Också kul! 

Vi hörs när wifit strejkat klart, vi ska simma lugnt! Puss

Bad Jenni slänga ett öga.

Vi hittade Frozenyoghurt!!!!! Den lyckan.