Glad fredag..

.. på er alla!

Och här har ni ballen!

Nyopererad fot som idag fick stegmarkera.

Det simpla boendet

Så här bor vi!

För den intresserade kommer här lite bilder från vår lägenhet. 

Madrass-info
Jennifers: Som att sova i en grop. Dvs mycket välanvänd madrass..
Malins: Hård.

Allt vi äger och har 

Vardagsrum

Köket. Notera benutrymmet till barstolarna. 

Vi älskar vår lilla lägenhet! Balkongen visar vi en annan dag då en regnig dag inte gör den rättvisa.

Annars då? Igår opererade Malin Jennifers fot efter mycket obehaglig flis. Operationen gick bra, flis nu ektomerad. Foten mår post operativt bra efter omständigheterna, svarar bra på grundsmärtlindring. KAD dragen. Uppskattad blodförlust: 0,2 ml. Vitalparametrar u.a.

Fottraumat var troligtvis relaterat till att vi blev medbjudna på ett träningspass igår tillsammans med chefen från föreningen vi har kontakt med här nere och en vän till honom. Lokalen var en nedlagd cirkusarena vilket var sjukt häftigt!  Det bjöds på en blandning av capoeria, yoga, trampolin och utomhushinderbana (tänk Gladiatorerna!!). Det var så roligt och träningsformen var väldigt annorlunda från saker vi tidigare gjort, extra roligt då han utformat mycket av det själv!

Puss från oss så länge!

Den händelserika helgen

Här kommer en liten lagomkul uppdate. Vi lever! Dessvärre gör ännu inte vårt wifi i lägenheten det. Detta börjar bli lite frustrerande för oss då vi är beroende av internet i många lägen. Enligt våran roommate Monday ska det aktiveras på nytt den 1 november. Tick tack.. Spontana som vi är bestämde vi oss för att fly från vårt internetlösa hem när det lutade sig mot helg. Vi bokade en tre dagars Garden route tour, som på fredag morgon (tillsammans med sju amerikaner, en oseriös guide och en olaglig chaufför) startade med en sex timmars färd i en van uppåt i landet. Därefter väntade en fullspäckad helg, som bilderna själva får stå för.

Malin passade på att ta en ridlektion.

Besökte otroligt vackra grottor, med inte lika vackra fladdermöss.

Vi hoppade BUNGY JUMP! Det var det sjukaste vi gjort.

Man fick svindel redan på vägen ut.

Härifrån. Bara att luta sig framåt...

På vår fönsterruta. Öppna aldrig fönstret!

Traditionell mat, pap med chakalaka, himmelriket!

Mot rastafari folket!

Man vet att man är i Afrika när Zazu flyger förbi.

En oförglömlig helg helt enkelt.

Och intervjuerna? Jo vi jobbar på det. Efter besöket på sjukhuset förra veckan, då vi blev hänvisade vidare flertalet gånger, fick vi tillslut tag i ett nummer till en HIV/AIDS klinik. Hur guldvärt! I går gjorde Malin ett första kontaktförsök dit, vilket ledde till ytterligare 79 samtal. Alla man ringer har ett väldigt fint bemötande och det känns som att de verkligen vill hjälpa till, men gång på gång blir man bara skickade vidare. Ända tills vi fick ett nummer, det 79:e då, till Aisa. Hon lät jättevänlig, tog vårt uppdrag på ytterst allvar och skulle prata med någon viktig person för att sedan återkomma under eftermiddagen. Äntligen napp kände vi! Men, besvikelsen kom ikapp när hon aldrig ringde tillbaka. Idag gjorde vi ett nytt försök att ringa upp Aisa. Hon svarade glatt ”Oh hello Málin” och sa att personen hon sökte igår inte hade varit där men att hon absolut inte hade glömt av oss, hon skulle kontakta oss imorgon istället! Så nu hoppas vi jättemycket på att vi hamnat rätt och att hon ringer med goda besked imorgon. Håll tummarna! 

Sjukhusbesök

Idag besökte vi sjukhuset som vi bor grannar med, Groote Schuur Hospital, som uttalas långt ifrån hur det stavas. Vi letade oss fram till huvudentrén och fick där ställa oss i kö fram till en vakt som ville ha förklaring på vad vi skulle göra, vi fick sedan skriva ner våra namn och telefonnummer på en lista, fick en stämpel (klistermärke?) på handen och blev insläppta genom portarna med kommentaren "ta trappan upp, sedan till höger, följ G 47". Så blev det inte. Vi gick vilse redan i trappan, men med bemötandet från sjukhuspersonalen här kan ingenting gå snett! En snäll kvinna frågade tre meter senare "are you girls lost?" och hjälpte oss hitta rätt person att prata med. Skönt! Väl inne på sjukhuset råkade vi passera det berömda museet om världens första hjärttransplantation som faktiskt genomfördes här, så vi passade på att gå en två timmars guidad tur tillsammans med ett gäng pensionärer. Kul! 

För övrigt så la vårt internet/wifi i lägenheten ner igår, crap! Så just nu använder vi internet från vårt afrikanska simkort. Låter lite konstigt, men man laddar internet på sitt simkort, stoppar simkortet i en liten adapter (fått av snäll roommate) som man sedan sätter in i datorn och vips så är man tillbaka i omvärlden. Också kul! 

Vi hörs när wifit strejkat klart, vi ska simma lugnt! Puss

Bad Jenni slänga ett öga.

Vi hittade Frozenyoghurt!!!!! Den lyckan.

Medan Malin sover..

Godmorgon! 

Igår gick vi och köpte el i mataffären. Ja just det!

Man går dit, säger "Hej, lite el tack" (en mening man kanske aldrig trodde man skulle säga). Så får man välja hur mycket el man vill ha, betala, och så får man med sig ett kvitto med massa siffror som man tar med sig hem. Sedan går man till denna lilla maskin som sitter på vår köksvägg. Trycker in siffrorna från kvittot på nummerplåten och så förs elen in i maskinen. Som trolleri för en oteknisk!













Nu har Malin vaknat. Hon står i köket och lagar gröt till mig. Hon är bra fin hon! Här är en bild på Malin och Sydafrikansk julgran:

Att julen kom tidigare till Afrika än Norden, den trodde man kanske inte!

Nu ska det bli fint med lite frukost. Puss sålänge!

Utforskningsdagarna två

Det har varit två händelserika dagar. Här kommer uppdatering!

Igår blev det en långpromenad som hette duga. Från vår lägenhet (som vi delar med ett sydafrikanskt par, Tabby och Monday- två fantastiskt hjälpsamma personer som förtjänar ett inlägg i sig!) tog vi oss till fots via Main Road (den hetstigt trafikerade gatan, ja man promenerar på hetsigt trafikerade gator här) upp till Table Mountain National Park. Det är vad det låter som, en nationalpark i anslutning till Taffelbergen. Naturen här går inte att beskriva. Men som tur är så är en utav oss (inte Jennifer) mästerfotograf så det blev utsiktsbilder som också dom hette duga- bjussar såklart på några. Väl där fortsatte vi vår vandring på en utav lederna på berget. Efter oberäkneligt många "Åååh" och "Aaaah" fick vår vandring ett ganska abrupt slut då vi plötsligt hör något som vi tror är pistolskott. Vi stannar upp, funderar, och tänker att "Nej, det är inte möjligt". Tills vi hör samma ljud igen. Närmare den här gången. Malins spontana reaktion är att lägga benen på ryggen åt motsatt håll medan Jennifer reagerar med någon form av kroppslig och mental förlamning. Vi lyckas ändå smälta samman våra känslor och vänder om. Väldigt fort. Hur fort? Om Runkeeper hade varit på skulle vi förmodligen båda två tagit personbästa i powerwalk. Men i övrigt var det en bra promenad! Total promenadtid: cirka fem timmar. Antal utsiktbilder i klass med de man ser i National Geographic: cikra 8936945.

Orginalstorlek: cirka 7 x 14 cm. Ni fattar.

Dag tre, med andra ord, idag var det dags för ytterligare en utflykt. Denna gången besökte vi Monkey Town, som även det är vad det låter som, en stad med apor. Typ! Det är ett ställe cirka fyra mil från där vi bor som tar hand om olika exotiska djur, framför allt då olika sorters apor! Jennifer har idag inte umgåtts med Malin 24 år, utan snarare Malin 6 år. Bland alla hundratals olika Herr Nilsson och schimpanser var det nästan roligare att kolla på henne. Om igår lät "Ååååh" och "Aaaah" lät det typ samma idag, fast några decibel högre och ljusare. Mysigt!

Ni kan kalla mig Pippi.

Vi tog oss ut till Monkey Town med taxi, vilket även det var en upplevelse i sig. Inte för att chauffören var galen, snarare tvärt om, han var världens trevligaste och använde bälte. Nej, upplevelsen låg snarare i allt man såg på vägen dit. När vi blev hitkörda från flygplatsen åkte vi förbi en kåkstad, idag har vi på fyra mil åkt förbi ännu fler. Och dom var stora. Man slås plötsligt av ett slags illamående och en våg av skuldkänslor som sköljer över en. Livet är fruktansvärt orättvist och det blir så väldigt tydligt här, där det nedanför vår balkong konstant går folk och letar i vår soptunna samtidigt som våra grannar kör bilar dyrare än våra sammanlagda lån till CSN. Att på gatan få skrikit efter sig "MIILLION DOLLAR LADIES" av en neddrogad hemlös ställer verkligen saker i relation till vartannat då man hemma refererar till sig själv som "en fattig student". Skammen och skulden är svår att beskriva.

Avslutar ett halv-deppigt inlägg med två kloka reflektioner som sammanfattar dessa två dagar:
Reflektion ett: Om du under promenad hör något som påminner om skottlossning, var god vänd.
Reflektion två: Don't give the monkeys your finger, unless you want it back. (MALIN)!!

En liten påminnelse också (mest till oss själva kanske..), vi är inte bara här för att gå på utflykt och överdosera D-vitamin. Imorgon är det måndag och då hoppas vi få kontakt med ett utav sjukhusen här i stan för att kunna sätta i gång med våra intervjuer. Håll tummarna!

Puss sålänge!