Utforskningsdagarna två

Det har varit två händelserika dagar. Här kommer uppdatering!

Igår blev det en långpromenad som hette duga. Från vår lägenhet (som vi delar med ett sydafrikanskt par, Tabby och Monday- två fantastiskt hjälpsamma personer som förtjänar ett inlägg i sig!) tog vi oss till fots via Main Road (den hetstigt trafikerade gatan, ja man promenerar på hetsigt trafikerade gator här) upp till Table Mountain National Park. Det är vad det låter som, en nationalpark i anslutning till Taffelbergen. Naturen här går inte att beskriva. Men som tur är så är en utav oss (inte Jennifer) mästerfotograf så det blev utsiktsbilder som också dom hette duga- bjussar såklart på några. Väl där fortsatte vi vår vandring på en utav lederna på berget. Efter oberäkneligt många "Åååh" och "Aaaah" fick vår vandring ett ganska abrupt slut då vi plötsligt hör något som vi tror är pistolskott. Vi stannar upp, funderar, och tänker att "Nej, det är inte möjligt". Tills vi hör samma ljud igen. Närmare den här gången. Malins spontana reaktion är att lägga benen på ryggen åt motsatt håll medan Jennifer reagerar med någon form av kroppslig och mental förlamning. Vi lyckas ändå smälta samman våra känslor och vänder om. Väldigt fort. Hur fort? Om Runkeeper hade varit på skulle vi förmodligen båda två tagit personbästa i powerwalk. Men i övrigt var det en bra promenad! Total promenadtid: cirka fem timmar. Antal utsiktbilder i klass med de man ser i National Geographic: cikra 8936945.

Orginalstorlek: cirka 7 x 14 cm. Ni fattar.

Dag tre, med andra ord, idag var det dags för ytterligare en utflykt. Denna gången besökte vi Monkey Town, som även det är vad det låter som, en stad med apor. Typ! Det är ett ställe cirka fyra mil från där vi bor som tar hand om olika exotiska djur, framför allt då olika sorters apor! Jennifer har idag inte umgåtts med Malin 24 år, utan snarare Malin 6 år. Bland alla hundratals olika Herr Nilsson och schimpanser var det nästan roligare att kolla på henne. Om igår lät "Ååååh" och "Aaaah" lät det typ samma idag, fast några decibel högre och ljusare. Mysigt!

Ni kan kalla mig Pippi.

Vi tog oss ut till Monkey Town med taxi, vilket även det var en upplevelse i sig. Inte för att chauffören var galen, snarare tvärt om, han var världens trevligaste och använde bälte. Nej, upplevelsen låg snarare i allt man såg på vägen dit. När vi blev hitkörda från flygplatsen åkte vi förbi en kåkstad, idag har vi på fyra mil åkt förbi ännu fler. Och dom var stora. Man slås plötsligt av ett slags illamående och en våg av skuldkänslor som sköljer över en. Livet är fruktansvärt orättvist och det blir så väldigt tydligt här, där det nedanför vår balkong konstant går folk och letar i vår soptunna samtidigt som våra grannar kör bilar dyrare än våra sammanlagda lån till CSN. Att på gatan få skrikit efter sig "MIILLION DOLLAR LADIES" av en neddrogad hemlös ställer verkligen saker i relation till vartannat då man hemma refererar till sig själv som "en fattig student". Skammen och skulden är svår att beskriva.

Avslutar ett halv-deppigt inlägg med två kloka reflektioner som sammanfattar dessa två dagar:
Reflektion ett: Om du under promenad hör något som påminner om skottlossning, var god vänd.
Reflektion två: Don't give the monkeys your finger, unless you want it back. (MALIN)!!

En liten påminnelse också (mest till oss själva kanske..), vi är inte bara här för att gå på utflykt och överdosera D-vitamin. Imorgon är det måndag och då hoppas vi få kontakt med ett utav sjukhusen här i stan för att kunna sätta i gång med våra intervjuer. Håll tummarna!

Puss sålänge!